Glänta

Naturen, säger man och pekar. Där borta börjar den.

 

Det betyder att våra boningar är nånting annat, att vi är nånting annat än natur själva. Vi har planer, det har inte naturen. Vi heter saker, det gör inte naturen. Men vi kan gå hemifrån, till naturen, och ge den namn. 

 

Det är vår gåva till naturen; vi ger den namn och mening.  “Du är ett träd”, säger vi till trädet. Det visste det inte innan, träden själva tänker bara förvedade tankar om osmos och årsringar, de har inte ork att själv bära sin identitet. Det skulle bara ha stått där och sedan ramlat omkull. 

 

Och skogen var mest en grön bröt av kvistar och huggtänder tills Sir David Attenborough ställde sig på knä framför den och viskande skänkte den en berättelse. Oläst av människor är Naturens Stora Bok bara fragment skrivna med flugbokstäver som snabbt skingras.

 

Dinosaurierna dog sålunda ut i brist på mening. Ton av muskler och tänder som kavallerisablar, men ingen visste ens vad en sabel var. Hemska rytanden utan  klassifikation eller inspelnings–utrustning, ingen veckans pausdinosaurie på radion. 

 

Kanske var de torra ben redan medan de levde och lät ingenting, knastrade lite bara.

 

Nu bjuder vi storstilat hem naturen och skänker den mening och form. Vargar förädlas till taxar, andra djur hedras med särskilda bestick när vi skurit innanmätet ur dem och anrättat med nasala franska facktermer.  Vi står på knä och särskiljer mellan gräs och ogräs. Ibland ställer vi gräset i ordning, då får vi en gräsmatta. Fyrkantig kan den vara, eller kanske oval, ett vackert exempel på geometri som den aldrig skulle ha kommit på själv.

Om träden är snälla, får de komma in till staden och bilda alléer och skymma våra hus. De står där till synes fredligt och låter sig kramas. Fast helt tama blir de aldrig.  I själva verket för de krig mot oss, fast väldigt långsamt, ingen Blitz här inte. Sakta och dumt, utan avsikt eller planering, kommer anfallsvåg på anfallsvåg, gröna brisader som skulle se väldigt dramatiska ut om de inte vore så långsamma. Vi förnedrar fienden genom att klippa hans krevader till fåniga former och ge dem löjliga namn (“häckar”, “bersåer”); vi kvittrar förtjust åt tappra små blad som tränger sig genom asfalten.

En dag förlorar vi det där kriget, om det är för att vi kapitulerar och springer till skogs, den skog som redan kommit till oss, eller om vi helt enkelt dör ut, även vi i brist på mening. Det enda som då rör sig på gatorna är flockar av förvildade taxar som springer omkring och skiter utan plastpåsar. Civilisationen ligger under gröna täcken och hoppas på arkeologer.

Epilog. En dag, när vi längesedan är borta, kommer gräset att  sakna den geometri vi skänkte det. Av nostalgiska skäl kommer det samla sig i rektanglar och superellipser och med andra växter begråta sina förlorade vackra latinska namn.