till Västerbottens museum 2009

Jag försöker minnas min hemstad, Kiruna, men när jag åker dit är allting fel, alla proportioner är förryckta, saker ligger inte där de ska. Mina gamla kamrater är alla plötsligt feta, fula små gubbar med alldeles för lite hår, tjejerna jag sprang efter sitter tungt överviktiga alldeles täckta av barnbarn. Landskapet känns plötsligt mycket mindre, medans alla avstånd blivit oöverstigligt stora. Det är inte samma stad.

Snart ligger inte stan kvar alls, allt jag känner till rivs och flyttas ett par kilometer för att ge plats för malmbrytningen.

Också min familj känner av förändringens vindar. Min fars födelsehus är numera tätvuxen skogsmark utanför Sorsele. Min mors välmående finska barndomsidyll är idag rysk slum. Min bror finns inte alls längre.

Men försöker jag backa bandet till den bättre tid då allt var som det skulle vara och min bror var vid liv, upptäcker jag att då finns inte mina brorsbarn, då finns inte mina egna barn heller. Den läskiga Tiden som mal ner allting vi älskat, skapar också den mylla där allting vi älskar växer. Ur likdelar och bajs växer de fräschaste grönsaker.

Jag skulle vilja att mina målningar handlade om det. Terräng blir impediment blir stad blir impediment blir terräng. Med famnen full av skisser och goda intentioner ger jag mig därför på dukar som fått namn redan innan de lades på spännram. Med allt kunnande jag förvärvat under trettio år som konstnär lägger jag omsorgsfullt ut färg vid färg för att dukarna ska förtjäna sina namn. Nånstans här avlider de stilla. Min jättefint utfunderade idéer som var så spänstiga bakom ögonlocken, visar sig, utförda i bästa vinylfärg på svindyraste duk, vara helkroppsförlamade. De bara ligger där, hjälplösa, stumma.

På´t igen, då. Grundera om partier, skaka liv i döda ytor, spänn slappa former, amputera det ohjälpligt vävnadsdöda och tillverka vad proteser som behövs för att målningen ska kunna dansa igen.

Så står man där med helt andra arbeten än de avsedda. Avsedda, avsikt, jag gjorde det inte med avsikt, det bara blev som det blev, det vart inte som det var tänkt, oj så det kan gå.

Kanske är det just där man ska söka meningen med verken, överlagringen av betydelser, delar som sjunker, andra som står upp. Former som kannibaliseras och blir delar av andra former. Färger som förskjuts av underliggande färger. De är inte en gång skapade, utan har utvecklats dit de befinner sig, andra bilder har dött för att de ska leva. Den ursprungliga mentala bilden höll inte i verklighetens kalla ljus, men vilka mentala bilder gör det?

Jag tittar på fotografier av mig själv och mina kamrater. Den coola gruppen unga genier jag så tydligt minns, visar sig vara en flock fula slynglar i skitlöjliga frisyrer. Vi bodde i ett litet inskränkt köldhål mitt i ingenstans med föga plats för nya idéer. Våra idéer handlade förresten mest om pilsner.

Idag är vi i vår fulla mannakraft, vackert grånade och kloka som örnar. Kiruna är en rätt frän stad, som kan tänka sig att lyfta på kjolarna och kliva iväg ut i obanad terräng.